– Mitt första dödsfall på sjukhuset var en patient som var i dåligt skick. Anhöriga skulle inte hinna hit. Det är nog det värsta som kan ske, att dö ensam och att som anhörig inte få säga farväl. Jag höll patientens hand så att hon skulle känna att hon inte var ensam. Till slut tog hon ett djupt andetag och sen var det som att luften bara pyste ut och hon somnade in. Luften förändrades i rummet och jag tänkte på pappa. Jag hade velat hålla honom i handen när han gick bort.
Det berättar Jonna Mjörnell som är undersköterska på strokeenheten på Danderyds sjukhus.
Lyssna på avsnittet
När Jonna var fem år gammal förlorade hon sin pappa. Hennes mamma blev ensam med tre döttrar och Jonna tror att det fick henne att mogna och ta ansvar från en tidig ålder.
Det finns samtal med anhöriga som har påverkat Jonna extra starkt på grund av att hon förlorat sin pappa. En patient var dålig och de anhöriga visste att han inte skulle klara sig. Jonna fick bra kontakt med hans döttrar, och vid ett tillfälle frågade en av dem Jonna: ”Hur ska jag kunna leva utan min pappa?” ”Det går inte” var det enda Jonna tänkte – men inte sa.
Brinner för att arbeta med människor
Jonna har alltid vetat att hon vill arbeta med människor inom vården. Som barn följde hon med sin mamma som är sjuksköterska till arbetet och inför gymnasiet föll valet på vård- och omsorgsprogrammet på Consensum i Sollentuna.
Hon tog studenten för ett år sedan, blev erbjuden ett arbete i en mataffär men tackade nej och började på strokeenheten på Danderyds sjukhus eftersom ”det slår en matbutik med hästlängder”.
Hon älskar yrket som undersköterska men siktar så småningom på att bli sjuksköterska och sedan utbilda sig till vårdlärare, en tanke som föddes under gymnasietiden.
– Jag hade inte kunnat haft bättre lärare under gymnasiet. De var kunniga, engagerade och såg mig för den jag var. Jag vill bli en lärare som får ungdomar att känna samma sak.
Inlägget Självklart att välja vården dök först upp på Akutsjukhuset, berättelser från Danderyds sjukhus.